De tre vise männen och den store gode mannen

Under lång tid har tre familjer kämpat för att tre syskon från Bosnien som bott hos dem ska få stanna i Sverige istället för att utvisas tillsammans med sin biologiska mamma som saknar möjlighet att ta hand om dem. Nedan följer en av mammornas, Jennys, berättelse om vad som äntligen hände, en vecka i februari.

Måndagen den 19 februari efter jobb, på väg att hämta Eddie på förskolan, ringde min mobil. Jag körde in på förskolans parkering och fick då besked av media att migrationsdomstolen tagit beslut att undanröja Migrationsverkets beslut om utvisning. ”Vad tänker du?” ”Hur känns det nu?”

Samtalet blev ganska kort då jag behövde få det bekräftat av advokat för att våga lita på det. Några turer senare hade jag det bekräftat. Då var det redan ute i media.

Kaos i mitt bröst och kaos i mitt huvud. Men jag kunde inte sitta där i bilen på parkeringen. Peter, Nils och Alma var i Österrike och åkte skidor. Eddie behövde få komma hem, och vi båda behövde äta kvällsmat. Verkliga vardagslivet knackade på bilrutan med andra ord.

Jag gick in för att hämta Eddie. Tårarna som börjat rinna i bilen vägrade sluta rinna. Personalen och Eddie blev nog först lite oroliga, men snart stod alla vi vuxna och kramades, grät och skrattade allihop i hallen, medan Eddie fortsatte att leka med kompisarna. Eddie kom och undrade varför vi grät och jag sa som det var, att ibland kan man gråta av glädje och lättnad, men att vi skulle prata mer om det när vi kom hem – då skulle jag förklara.

Först inom affären. Jag sa att Eddie kunde få välja sin favoritkvällsmat. Vi köpte också röd Zingo och Pepsi, då han även fick köpa läsk. Eddie valde gulaschsoppa på burk, och väl hemma värmde vi soppan och satte oss ner.

Jag tog Eddies hand och berättade att jag var så glad. Glad för att idag, för en timme sedan fick jag reda på att det blivit bestämt att han skulle få stanna.

Eddie minns mycket. Han minns tydligt sin förra flytt i januari 2016. Kanske minns han ännu mer, men jag vet inte hur mycket han minns och hur mycket han förstår av allt. Men han kramade nästan sönder min hand och höll fast min blick samtidigt som han frågade om jag nu var hans riktiga mamma. Jag svarade honom att ”ja”, men berättade också att jag hela tiden känt att jag var det. Att han har växt i mitt hjärta precis som han växt i sin andra mammas mage. Eddie frågade då VEM det var som bestämt det. Jag förklarade med ord, papper och penna att det var tre nämndemän och en rådman/domare som bestämt det. Att vi talat om för dem på olika sätt att han var en del av vår familj och att han därför behövde stanna. Och idag bestämde de det. Då lämnade Eddie sin matstol och hoppade upp i mitt knä och gav mig en lång, hård kram med naglarna in i nacken.

Efter att vi dukat av ringde det på dörren. Underbara vänner och familj klev in och firade med oss. Det blev blommor, massor med popcorn, choklad, tårta och confetti. En härlig och kaotisk fest. När festen var slut, Eddie somnat och jag var ensam vaken kvar i huset satt jag i en fåtölj. Jag tittade på all confetti och alla popcorn som låg blandat utspritt med en massa lego över golv, bord och soffa. Det var ganska tomt i huvudet, med endast ett fåtal frågor som studsade omkring därinne. ”Vad hände egentligen?”, ”Var det verkligen sant?”, ”Är oron över?”. Många glädjetårar och samtal for i luften mellan Sverige och resten av familjen i Österrike den kvällen.

Den natten ägnade jag åt att inte kunna sova. Tårarna rann tyst nerför kinderna, tårar av förundran, chock och tacksamhet. Ibland stod jag ute i trädgården och såg upp mot Calle och Gittans stjärna som de tänt för Eddies skull. Ibland låg jag bredvid honom och tittade på hans fina ansikte och lyssnade på hans lugna andetag. Så hade jag legat och tittat på honom många nätter i höst, men då har tårarna kommit av vanmakt, rädsla och hjälplöshet. Då hade bönen varit ”Hjälp” – denna natten var den ”Tack”.

Tisdag och onsdag tog jag ledigt från jobb och Eddie ledigt från förskolan. Eddie och jag gjorde enkla aktiviteter och bara ”var”. Vi träffade kusiner och moster, och mormor och morfar. På torsdagen var jag tvungen att återgå till vardagen med jobb och förskola. Det var nog bra. Ibland är rutiner bra hjälp, och jag befann mig i en märklig bubbla där hjärnan verkade ha tagit semester. I denna bubbla var ingenting annat viktigt, men där kunde jag ju inte stanna för alltid.

När jag hämtade Eddie på torsdagen på eftermiddagen berättade personalen vad Eddie berättat för alla under lunchen. ”Vi har vunnit! Jag ska stanna! Det var de tre vise männen och den store gode mannen som bestämde det!”.

Jag har sedan den 19 februari funderat mycket på alla människor som varit ett så stort stöd för oss. I bön, i skrift, i underskrift, i att sprida både debatt och kärlek, i att bidra i sina professioner, och i att ge oss familjehem och barn förutsättningar och möjligheter att jobba och kämpa för barnen och deras mamma. En gång tidigare har jag stått här och beskrivit den otillräckliga känslan av att bara kunna säga ”tack”. Ett litet futtigt ord med så enormt mycket innehåll. Ni har burit oss – och utan er alla hade jag, Peter, Nils, Alma och de andra två familjehemmen inte klarat denna tiden. TACK!

Den 13 mars fastställs denna dom. Förutsatt att Migrationsverket under denna tid inte överklagar domen. Vi tror och bedömer inte att den risken är så stor. Ärendet kommer inte att kunna verka prejudicerande och det är så unikt. Migrationsdomstolen lutar domen mot barns rätt till sin familj och sitt privatliv, samt deras starka anknytning till sina familjehem och till landet. Men ni får gärna fortsätta att be. Be för att domen ska fastslås, och att Migrationsverket inte ska överklaga den.

Till sist vill jag lyfta fram Eddies förtydligande till oss, och hur jag tolkar det. Det är vi alla. Vi familjehem, familj, släkt, vänner församlingsmedlemmar i både denna församlingen men också många över hela vårt land, barnens kompisars föräldrar, barnens förskolepersonal, kollegor, chefer i arbetet, socialtjänsten, medmänniskor i vårt avlånga land som vi aldrig ens har träffat eller vet vem är, all media som har varit så respektfulla, forskare i anknytningspsykologi och utvecklingspsykologi, psykologer och terapeuter som skrivit utlåtande och bedömning gällande barnens anknytning och behov av stabilitet och trygghet, båda advokaterna i ärendet. Det är vi alla som är de vise männen. Det är Gud som är den Store Gode.

Det kommer efter att domen är fastslagen en inbjudan till en fest. En fest för Eddie, Emir, Izeta och deras mamma, för de vise männen och för den Store Gode. Då hoppas vi tre familjehem att ni alla vill komma.

Tack!

Hälsar Jenny Bondesson, familjehem till Eddie

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *