På riktigt

Ibland förundras jag över vad en del människor tror om oss kristna. Idag kom samtalsämnet bön upp i fikarummet, och när jag berättade att jag trodde på bön, undrade en kollega om jag verkligen trodde på det på riktigt. Trots att hon visste att jag är troende kristen och aktiv i en församling, blev hon förvånad över att jag trodde på bön på riktigt! Jag undrar just av vilken anledning hon trodde att jag gick i kyrkan? För att vi har så gott kyrkfika? Ett bra barnarbete? Eller engagerade, underbara medlemmar?

Visst, den goda gemenskapen, fikat och engagemanget räcker på många sätt långt, men hade det inte varit för att vi tror på Gud på riktigt, så  hade det ändå varit ganska tomt.

Tyvärr möter jag ibland den där uppfattningen att vi kristna väl ändå inte tror på riktigt. Inte tror vi väl att Jesus gick på vattnet, Gud har skapat den här världen på sju dagar eller att en flicka som inte haft sex blev gravid med Guds son? Så dumma kan vi väl ändå inte vara? Allt det där måste väl bara vara symboliskt?

Men för mig handlar det egentligen bara om en enda fråga; Tror jag att Gud är Gud? För om jag gör det, så tror jag ju också att han är så mycket smartare, så mycket starkare och så mycket mäktigare än vad vi människor någonsin kan förstå… och då kan han alltså också göra vad som helst, hur snabbt som helst, när som helst!

Annika Lilja – Bloggreporter