Alfons och odjuret
Precis så tycker jag det är med synden. En sund människa som fått lära sig vad som är rätt och fel, känner ganska fort av att man gjort fel, och reagerar med dåligt samvete. I sagan om Alfons, berättar han inte för någon vad som hänt, utan går ensam omkring med sitt gnagande samvete. Men OM Alfons hade berättat för sin pappa, vad tror ni pappan sagt?
– Äh, det var väl inte så farligt! Du är ju en fin kille, Alfons. Jag älskar dig precis som du är. Tänk inte mer på det, du!
Eller kanske:
– Ja, men Alfons. Tänk inte på det. Alla gör fel ibland. Vi människor är sådan. Vi kan inte hjälpa det.
Nej, jag tror att Alfons kloka pappa hade insett att Alfons, både för sin egen skull och för lillkillens, behövde be om förlåtelse. För att kunna gå vidare, för att lära sig något och för att kunna sova gott, utan ett odjur under sängen.
Varför skulle Gud vara mindre smart än Alfons pappa? Han vet att vi gör fel ibland och att vi då behöver be om och få förlåtelse. För att kunna gå vidare, lära oss något och för att kunna sova gott utan ett odjur under sängen.”
Annika Lilja – Bloggreporter