En liten sol i vägkanten

Jag gillar att gå på promenader. Då går jag och funderar på allt mellan himmel och jord och försöker liksom suga in allt jag ser, hör och känner. Ofta känner jag då också en så stor glädje och tacksamhet över allt fantastiskt som Gud har skapat. Vilket mästerverk!

Tänk att lilla jag får vara en del i allt detta och att Gud har lovat att gå med mig alla dagar. Det känns så tryggt.

Här om dagen tog jag en förmiddagspromenad i Farhult där vi bor. Det var en av de där första riktiga vårdagarna. Jag njöt verkligen i fulla drag. Solen värmde mitt ansikte, fåglarna sjöng lovsånger för full hals och jag riktigt kände hur naturen stod i startgroparna för att snart komma ut i full blom. Wow!

I slutet av min promenad fick jag syn på något gult som lyste som små solar i dikeskanten. Jag skyndade mig fram. Kunde det verkligen vara …….. Ja, det kunde det 🙂

Där vid vägkanten, fick jag syn på ett litet Tussilago-gäng. De såg så stolta och glada ut där de stod, mitt i gruset och jorden. Å, så fina de var. Mitt hjärta tog ett glädje-skutt!

Det var precis som om de ville ropa : Här är vi. Kolla på oss!!

Min första tanke var att gräva upp dem och ta med dem hem, men sedan ändrade jag mig. Jag ville att de skulle få stå kvar där vid vägkanten och kanske få glädja nästa flanör som kom förbi.

Med ett leende på läpparna traskade jag vidare hemåt.
Tänk, så mycket glädje en liten sol vid vägkanten kan få betyda. Och tänk, att vi kan få vara sådana små solar som kan få sprida glädje till de människor vi möter. Blev än en gång påmind om strofen ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Tack Tussilagon för att ni påminde mig om det!

Många kramar och soliga hälsningar till er alla från Helena Bonde, ansvarig för barnverksamheten i EFS-kyrkan i Ängelholm