Glimt från ett Åreläger
Oj oj oj! Årelägret levererade! Inte det minsta besvikna! Vi heter Hanna och Linn och är 16 år. Vi brukar hålla till i EFS-kyrkan i Ängelholm och götta oss. Vi brukar även hänga på UG varje fredag, men fredagen den 19/2-16 var vi tvungna att missa… Jo, för när UG hade myskväll satt vi nämligen i en buss fullpackad med taggade ungdomar på väg till Åre!
Lägret arrangerades av Saltsydsverige så det var inte bara Ängelholmare i bussen. Känslorna man fick när vi kom till kyrkan och såg bussen och alla våra kompisar! Man visste att nu bär det av, det är nu det händer! Det vi längtat efter i snart ett halvår är äntligen här! Vi packade in oss i bussen och snart så bar det av! Nu väntade bara en 14 h lång bussresa framför oss… Efter många långa natttimmar, för lite sömn, stela kroppar och längtan efter att få komma fram, hade vi äntligen anlänt! Bussresan i sig var inte alls så jobbig och lång, som vi trodde, alla ens vänner var ju med. Filmer var igång, skratt hördes överallt… över förväntan! Väl där skulle vi bara hyra skidor… När det var klart skulle vi bara sitta i bussen i några minuter tills vi var framme på Hållandsgården, stället vi bodde på.
Vi packade in våra grejer, plötsligt var det som att allas trötthet var som bortblåst. Vi petade i oss lite frukost, bytte om till underställ och skidkläder och begav oss mot bussen, igen… Men bussen var nu fylld med taggade ungdomar, vi kunde inte bärga oss förrän vi var framme i backen!
Efter en intensiv första dag i backen var alla helt slut, dödströtta. Den kvällen däckade alla tidigt med förhoppningar på veckan som låg framför oss. Alla i vårt rum somnade så fort vi la oss på kudden, sedan helt plötsligt var det morgon igen! Jag tror inte att man sovit så gott som man sov i Åre! Dagarna bara flög förbi! Vi kan inte säga att det var lätt att ta sig upp ur sängen på morgonen… inte någon av dagarna, men när man väl hade pallrat sig upp, gjort sina matsäck och var redo ute i bussen visste man att man inte skulle bli besviken på dagen som låg framför! När vi allihopa var samlade igen i bussen påväg hem var alla helt trötta och sockerlåga. Men efter att man handlat lite i bussakiosken, det satts på en film och alla sjöng allsång till Lejonkungen eller björnbröder fick man tillbaka energin!
När vi kommit hem till gården hade man precis lagom med energi till att duscha (ibland hinna basta lite också) och sätta på sig myskläder innan det var dags för kvällsmat. Efter att maten var uppäten var det dags för kvällsaktivitet, olika varje kväll. En kväll var det en konsert av Micke Eklöv som fick alla på gott humör, en annan kväll var det badtunna, bastu och rulla sig i snön för den som ville det! Vi fick även möjlighet att åka längdskidor och leka lekar tillsammans. Jag tror att alla som var med på lägret aldrig glömmer Mickes ”Oh, Baby!”
Men det var en kväll som var lite bättre än de andra kvällarna. Efter kvällsmaten skulle vi ta på oss skidkläderna igen och pannlamporna för en tur ut i snön igen. Vi gick kanske 10 minuter när vi kom fram till Pilgrimsstugan (en del snöbollskrig och mulningar kan ha förekommit här). Där delade vi upp oss så att hälften fortsatte att gå bort till Ristafallet och gå ner i en grotta. Vi i den andra hälften fick stanna kvar i stugan och grilla korv och ha andakt så länge med Christoffer Stoffe Lundahl. Han pratade om gemenskap och hur viktigt det är. Och det var en grej som utmärkte sig speciellt under andakten. Det var när Stoffe skulle berätta att vi och tron är likadant som en bit ved som trillar ur elden. Vedbiten kommer inte klara av att brinna utan kommer att slockna. Och precis när han skulle börja berätta det så trillar en bit ved ut ur elden som vi hade i mitten! Och som Stoffe berättade så slocknade veden! Det var ganska häftigt att se, för det kändes ändå som att det var planerat på något sätt. Inte av Stoffe eller någon annan i stugan utan av något större som har koll på allt och vet exakt vad som ska hända var och när! Så det var coolt att få uppleva det tillsammans.
Dagarna gick snabbt. Och plötsligt var det dags att plocka ihop sina saker och städa rummen… När det var skinande rent (vi fick moppa och dammsuga två gånger!) och väskorna packade så att de precis gick att stänga, lastade vi ut oss i bussen… Nu låg den långa bussresan hem framför oss. Många sov, andra var vakna lite längre och småpratade. Men alla var trötta och slitna så det blev ganska snabbt tyst och stillsamt i bussen. Och vi kan ju säga att vissa sov mer än andra..! Men en sak som vi alla nog kände när vi kom tillbaka till kyrkan var att det kändes som att vi aldrig hade lämnat… Föräldrar och syskon stod förväntansfullt och väntade på oss, längtade efter att höra på vad vi hade varit med om. Men för oss var det som att vi aldrig åkt, att det bara var en dröm eller att den var över innan den hunnit börja…
Det var en av de bästa skidveckorna i ens liv! Varje dag skrattade man så mycket att magen gjorde ont, och här och var kom en vurpa hit och dit i offpisten! Man mådde bara så sjukt bra, och det spelade ingen roll om du kände alla eller inte, man kunde snacka med vem som helst! Att bara kunna hänga och lära känna nya och gamla vänner är det bästa som finns! Glädje och kärlek spreds starkt! Nu i efterhand när vi ser tillbaka och tänker på det vi varit med om kan vi inte annat än att le. Vi hade det så roligt, lärde känna nya kompisar, massa knasiga och roliga samtalsämnen och härliga minnen tillsammans! Vi hoppas att relationerna som skapats och byggts upp under detta läger hänger med oss in i framtiden och att minnen som aldrig kommer att glömmas får vara en påminnelse om hur viktiga vi är för varandra. Att livet är en resa som görs individuellt men det blir tusen gånger roligare tillsammans med de du tycker om! Lita på vad Gud har planerat för just dig, du kommer inte bli besviken!
Bless you! Linn och Hanna
