Bevakning av en avtackning

Normalt sett brukar jag vara upplivad efter en gudstjänst och känna att jag fått ny kraft, men efter dagens samling kände jag mig som en urkramad trasa. Idag fick vi nämligen höra Marie-Louise Nilssons sista predikan som anställd, och den var det förstås inget fel på, men som sagt, det var den sista på ett tag.

Redan under lördagskvällen började avskedsfesten (Vilket konstigt ord egentligen! Helt motsägelsefullt med avsked och fest i samma ord…) med picknick, bön, lovsång, tal och naturligtvis EFS-kyrkans tårtbuffé. Hade jag varit Marie-Louise hade det sistnämnda definitivt varit något som stått på min topplista över vad jag skulle saknat mest från den här tiden.

Under kvällens samling hölls flera tal, varav de flesta var positiva och handlade om förmånen att få dela med oss av våra präster och att få vara med och sända ut förkunnare till andra delar av Sverige.

Söndagens predikan hade temat Mod och inspirerade oss att inte tappa modet i vår relation med och vårt arbete för Herren. När Marie-Louise avslutade med en önskan om att be för var och en personligt (Det var minst 200 personer i lokalen) kunde jag dock inte låta bli att tycka synd om mig själv och om oss som nu tvingas överlåta henne till EFS-församlingen i Östersund. Men, men… jag vet att Gud är med oss och jag vet att vi har fler präster och jag vet att man ska dela med sig… fast ibland kan man väl bara få vara lite egoistisk!

(Förlåt kära styrelse, det var säkert inte ett sånt här inlägg ni ville att jag skulle skriva, så därför lägger jag raskt till att vi naturligtvis är tacksamma för de här åren och önskar Per, Marie-Louise, Gabriel, Rebecca och Esther Guds rika välsignelse i ert fortsatta arbete!)

Annika Lilja – Bloggreporter