I veckan började plötsligt min skogshuggande, jagande och icke-kyrklige kollega prata om fotspår i sanden. Trots att vi kvällen före i kyrkan pratat om att vara kristen på jobbet och trots att vår präst, Marie-Louise, ofta uppmanar oss att tänka på alla människor som troende tills motsatsen bevisats, blev jag väldigt villrådig. Inte kunde han väl mena den där texten om en man som ser sitt liv som fotspår i sanden och påminns om att Gud burit honom i de svåra stunderna?! Men det var just den texten hans fru visat honom kvällen innan, och han tyckte var så fin.

Under fastan kommer det sitta kartor uppsatta i kyrkan, där man kan sätta nålar i olika färger för att visa var vi som kyrka finns i vardagen. Efterhand har kartorna börjat fyllas och det visar sig att kyrkan är många fler kvadratmeter än den yta som begränsas av ytterväggarna. Dessutom finns det säkert ännu fler där ute som har kontakt med Gud, och definitivt ännu, ännu fler (lika många som jordens befolkning, faktiskt) som är skapade, kända och älskade av honom.