Här och nu och där och sen
Läser i min skönlitterära bok om hur huvudpersonen anser att det bästa hade varit om mänskligheten inte trott på ett liv efter detta. Hon menar att tron på ett evigt liv hindrar oss från att leva här och nu, och att vi istället bara väntar på något annat som ska komma sen.
Jag håller verkligen inte med, utan undrar hur hemskt det här jordelivet hade varit utan tron på något mer. Om INGEN enda människa hade haft ett hopp om att vara en del av något större. Om ALLA hade sagt som i pjäsen “I väntan på Godot”… “Kvinnan föder gränsle över en grav. Ljuset glimmar till, sedan blir det mörkt igen.” Hur skulle världen sett ut då?
Nej, jag tror tvärtom att hoppet om ett evigt liv motiverar människor till att orka leva och utföra stordåd här på jorden, eftersom det har ett värde inte bara här och nu, utan även där och sen!
I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.
Rom: 8: 24-25.