Kom med mig upp på molnet

Ibland känner jag mig som en betraktare: som om jag satt på ett eget litet moln och tittade ner på världen (inklusive mig själv.) Som historielärare funderar jag också ganska ofta över hur vår tid ska kommas ihåg hos efterföljande generationer. Jag försöker fånga tidsandan i ett samhälle som ständigt förändras.

När jag sitter där på molnet, tycks det mig som om vi människor kämpar och strävar och ibland är ganska rotlösa och förvirrade. Vi söker bekräftelse in absurdum. För många räcker det inte längre att vara bra på några saker – vi ska helst vara bäst på allt. Att få ett hyfsat jobb är inte heller tillräckligt- Det ska vara ett välbetalt och utvecklande jobb (där man helst inte behöver arbeta så hårt).

Dessutom ska vi bo i specialdesignade villor, åka på långa utlandssemestrar, ha de senaste kläderna, de modernaste möblerna, laga den godaste maten och ha perfekta familjer. Jämfört med äldre tidsepoker har vi utvecklat ett betydligt bekvämare samhälle, som erbjuder betydligt fler möjligheter för de flesta. Men har vi blivit lyckligare? Kanske har vi tappat något på vägen. Kanske glömde vi något när vi gick in i ett tidevarv av individualisering och sekularisering.

Jag tror att människor är andliga varelser som ständigt kommer att söka efter sitt ursprung. Tyvärr kommer nog många fortsätta söka på fel ställe, i materialism, självförverkligande, droger och andra tillfälliga kickar.

Jag tror att människor behöver Gud och vi behöver varandra. Ensam är inte stark. Ensam är farlig. Både för sig själv och för andra. Sann lycka kan nog bara uppnås när man har mer att leva för än för att förverkliga sig själv och ständigt köpa nya saker. Sann lycka kanske kräver att man lyfter blicken från sig själv. Sann lycka kanske kräver att man sätter sig på ett moln ibland.