• Prenumerera på bloggen

    * = obligatoriskt fält
  • Blogg

    Vilken fest och vilken glädje!

     

    Graduation för de åtta studenterna vid evangelistutbildningen i Voi firades med många tal, lång predikan, härlig kenyansk sång och dans av fyra olika körer från studenternas hemförsamlingar. Allting började kl 9.00 med en lång procession ledd av en dansande och sjungande massajgrupp. Vi dansade och försökte sjunga med i en sång vi inte förstod men jag är övertygad om att Gud tog emot vår lovsång. Efter hand som förmiddagen gick anslöt fler och fler som hade åkt många timmar för att fira studenternas examen.

    Gudstjänsten rymdes inte inomhus utan hölls på gården vid Voi Guesthouse med tälttak som skydd mot solen och med vackra berg som bakgrund. Det var varmt, speciellt för oss som vant oss vid minusgrader hemma, och det var mycket vi inte förstod (svårt att hänga med i swahilin) men det var rörande och härligt att höra församlingsmedlemmarnas glädjerop över att ”deras student” tagit sig igenom tre år av studier långt borta från sina familjer.

    Det var första gången vår missionsgrupp kunde representera Efs-kyrkan i Ängelholm vid evangelistutbildningens examen och det kändes så stort och fantastiskt att vi är en del av Guds världsvida kyrka och hans rike på jorden.

    Under dagarna på Bibelskolan fick vi små pratstunder med studenterna som delade sina visioner och drömmar inför arbetet de nu går in i i sina hemförsamlingar. En del av dem tar ansvar för ”bara”en kyrka och några kommer att arbeta i flera olika kyrkor.

    Vi fick också träffa ett par av den första klassens studenter som nu välkomnade sina nya medarbetare.

    Kyrkan i Kenya växer. Söndagen efter examenshögtiden invigdes en ny kyrka i en massajby en dryg timmes bilväg från Voi och man väntade 700 gudstjänstbesökare. Vi förstår att utbildningen på Bibelskolan behövs!

    Vi har systrar och bröder runt om i Kenya som ber för Efs-Kyrkan i Ängelholm! Jag tror att detta gör skillnad för oss, liksom våra böner för dem gör skillnad. Vi har många hälsningar från studenterna, lärarna Manase och Dominic och biskopen Zacharias med tack för att vi stöder dem både ekonomiskt och i bön. Vi hoppas att vi alla, både som enskilda och hemgrupper fortsätter vårt bönearbete!

    KELC och Voi Mission har planerat att starta en ny klass i januari! Nu väntar de på vårt svar: Vill vi vara med även i fortsättningen?

    För missionsgruppen
    Birgitta Jarbo

    Hälsning från teamarna

    Dagarna bara sveper förbi och vi är nästan 3 månader in på läsåret. Det är nästan så att man känner sig stressad för att det snart ska vara slut. Dessutom är det snart jul vilket betyder att dagarna kommer gå ännu snabbare. Här hemma i lägenheten försöker vi åtminstone hitta tid för vila och lugn, med regelbundna sovmorgnar och powernaps. Vi följer ett schema som i princip ser likadant ut varje vecka, vilket innebär att vi har kommit in i våra rutiner och ansvarsområden. Våra kalendrar är ifyllda med olika roliga saker som händer framöver, och det känns som att det är dit tankarna lätt flyger iväg. Det är där problematiken är, vi tänker lätt att Teamåret handlar om att göra det som församlingen eller vår handledare vill att vi ska göra, fast det egentligen främst handlar om att vi ska få växa som kristna ledare. Nu kanske det låter som att vi inte bryr oss om de uppgifter som vi får, vilket inte stämmer, det är tack vare dom som vi får utvecklas och lära oss vad våra styrkor och svagheter är. Vi menar att det lätt blir felriktad fokus, vi tänker mer på alla uppgifter vi ska göra och ha hand om än vad som faktiskt är viktigast, alltså Gud.
     .
    Gud är viktigast men han blir lätt bortprioriterad i kalendern. Trots att vi har schemalagd daglig andakt väljer man ofta bort den stunden på dagen för att man exempelvis inte orkar, man har redan en full dag av aktiviteter planerad och då är det skönare att istället sätta sig i soffan framför ett avsnitt av ens favoritserie. Tänk om Gud har ett helt annat schema planerat för oss, där vi får känna oss utvilade trots att vi har en dag full av saker att göra. Det får vi aldrig reda på om vi inte tar oss den stunden varje dag för att lära känna Gud och hans röst och det som ligger honom kärt om hjärtat. Det är där vi hittar lugnet mitt i stressen.
     .
    Att hitta en stund om dagen för egen tid med Gud kan verka svårt men det blir säkerligen lättare desto oftare vi har det. Det är som att lära känna en ny människa, i början kan det vara lite stelt och obekvämt, men ju mer vi lär känna den personen desto lättare blir det, man behöver inte tänka två gånger innan man säger något, och man kan sitta tysta bredvid varandra och ändå trivas i varandras närvaro. Det är säkert likadant med Gud.
     .
    Snart är vi säkert där i slutet av Maj och läsåret är slut, det kommer gå snabbt men om läsåret fortsätter i den här takten och om vi strikt har daglig personlig andakt kommer vi vara nya uppfyllda människor med otroligt mycket bra i bagaget att ta med oss hem.
     .
    Ha en välsignad dag, Teamarna Anne och Sara

    The shack

    I fredags på UG tittade vi på filmen “The Shack”, en film utifrån boken med samma namn skriven av William Paul Young. Filmen lyfte särskilt fram frustrationen vi människor kan känna över ondska som drabbar oss. Hur kan en god Gud tillåta sådan ondska? För om Gud är allsmäktig, då har han möjligheten att stoppa ondskan, men han låter bli?

    En pastor jag ser upp till predikade här om dagen att “most of our frustrations in life comes from us not believing that God is good, or that he is in control.” Han utmanade församlingen med att reflektera över om våra betéenden och attityder grundar sig i någon av dessa övertygelser. Jag insåg att många gånger då jag klagar eller oroar mig om saker i mitt liv så beror det i grunden på att jag inte vågar lita på att Gud är god och vill mitt bästa.

     

    Jag vill tro att Gud vill vårt bästa och också att han har kontroll. Vad tror du? Jag vill avsluta med några citat från filmen och/ eller boken. Har du inte sett den så är den absolut sevärd.

    “Just because I work incredible good out of unspeakable tragedies doesn’t mean I orchestrate the tragedies. Don’t ever assume that my using something means I caused it or that I need it to accomplish my purposes. That will only lead you to false notions about me.”

     

    Samtalet jag väntat på

    Idag kom det äntligen – samtalet som jag väntat på och som funnits så starkt i mina böner den sista tiden.

    En av våra Kvinnoträffskvinnor längtar så efter att få ett jobb. Hon har försökt på många olika sätt och jag har försökt att hjälpa henne så gott jag kunnat. Hon har pendlat mellan hopp och förtvivlan och självkänslan har många gånger fått sig en törn.

    Så idag på morgonen ringde hon mig och berättade glädjestrålande att hon äntligen fått veta att hon ska bli kallad på intervju. Stor lycka!

    Att ha ett jobb innebär inte bara en ekonomisk trygghet. Det betyder också att man får en identitet och känner sig behövd. Att få lämna lägenheten under några timmar och få komma ut i samhället. Träffa människor och kanske få nya vänner. Att få vara en del i ett större sammanhang.

    Jag har lärt mig så mycket av mina vänner på Kvinnoträffarna. Mycket av det som för mig är så självklart och enkelt, är för dem tunga bördor och mycket kamp. Jag brukar tända ljus för dem varje söndag och de finns ofta i mina tankar och böner. Det är bra. Men min önskan är också att vi även ska finnas mer praktiskt för varandra. Att fysiskt hälsa på och ta en kopp kaffe vid köksbordet, följa med och vara ett stöd vid det svåra samtalet, titta på en fotbollsmatch tillsammans, hämta soffan som köptes på Blocket eller komma förbi med en påse hembakta bullar. Det behövs inte att man gör så mycket – men det man gör kan få betyda mycket!

    Jag önskar att EFS-kyrkan i Ängelholm ännu mer ska få vara med och bära och betjäna människor. Hoppas att du vill vara med!

    Kramar och hösthälsningar till er alla från Helena Bonde,
    ansvarig för barnverksamheten i EFS-kyrkan i Ängelholm

     

    Jag och min Bibel

    När jag konfirmerade mig för väldigt många år sedan fick jag en bibel av min farmor och farfar. Den är mig mycket kär. Efter ett antal år hade den fått sig en hel del underskrifter och anteckningar i kanterna. Min mamma sydde ett bibelfodral som gjorde att vissa av lösbladen höll sig på plats. Denna bibel luktar speciellt för mig, den ligger så gott i min hand – som du kanske anar är den för mig förknippad med många goda känslor och minnen. Men framförallt är det ett levande ord som tröstat mig många gånger genom livet, en bok som gett mig hopp och som har utmanat mig.

    Även om jag gärna använder just denna bibel fortfarande så hamnar jag ändå ofta i stora studiebibeln som ligger på mitt skrivbord i kyrkan, eller i slimbibeln som är lätt att ta med sig när man är på resande fot eller att jag tar fram den i telefonen. Samma levande ord men i olika format.

     

    Även om vi lever i en tid då vi läser mindre och mindre vill jag uppmuntra dig att ta till dig bibeln. Läs den med nyfikenhet och gärna tillsammans med någon så ni kan samtala om texten. Läs den med en bön om att Herren själv får tala till dig genom sitt ord. Läs den även om du inte förstår allt för det är ett ord som kan verka ändå.

     

    ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.” Hebr 4:12

     

    Guds ord är angeläget och viktigt – det säger dig vem du är och hur oerhört älskad du är av Gud. Här får vi även lära känna Guds hjärta och vilja – Guds längtan också för vår tid.

     

    Önskar dig all Guds rikaste välsignelse / Magnus Lennartsson präst i EFS-kyrkan

     

    En hälsning från teamarna

    Hej läsare! Den här veckan är det vi teamare, Anne och Sara som har fått möjligheten att skriva på bloggen. Vi är två tjejer som går en kristen ledarskapsutbildning genom Åredalens folkhögskola med praktik i EFS- kyrkan i Ängelholm. Det innebär att vi fördjupar oss i vad kristet ledarskap handlar om och är med på olika aktiviteter som pågår i församlingen under ett helt läsår. Nu är vi inne på vår tredje vecka och vår handledare Carl Skarin, kom precis tillbaka efter att varit hemma i 2 veckor med nyfött barn. Det är vi otroligt glada över, nu kör vi igång på riktigt!

     

    Redan från första dagen som vi kom ner till Ängelholm och kyrkan har vi känt att vi har blivit varmt omfamnande och upplever att många är väldigt tacksamma att ha oss här vilket gör oss varma i våra hjärtan.

    Första veckorna har blivit ‘lära känna’ veckor, både när det gäller staden och människorna. Alla möten, innan/efter gudstjänst, på Ungdomsgruppen och alla andra tillfällen i vardagen känner vi har varit väldigt givande, vi känner verkligen att vi har hamnat rätt. Vi älskar vår lägenhet och trivs väldigt bra ihop (men vi vill gärna bli hembjudna till dig 😉).

     

    Framförallt hoppas vi att Gud verkligen får utmana och använda oss detta år. Ps 86:11

     

    Tack för oss, Hade/ #TeamÄngelholm

     

    En ursäktande tro

    Hej! Det är jag som är Louise Malmborg och nyanställd ungdomsledare i församlingen. Jag har fått vara med och kicka igång en ny termin med ungdomsgruppen tillsammans med fantastiska ledare och ungdomar. Jag är så tacksam över den här anställningen och vill verkligen tacka för förtroendet jag fått.

    Förutom att jobba som ungdomsledare  är jag också studie- och yrkesvägledarstudent. I förra veckan fick vi i skolan uppgiften att hålla ett kort argumenterande tal för en del av klassen och jag tog nervöst beslutet att tala om Jesus och argumentera för hans uppståndelse. Detta var inget som föll mig särskilt naturligt, snarare tvärt om. Jag försökte skjuta undan tanken i flera dagar men beslöt mig till sist för att anta utmaningen. Gruppen jag skulle tala inför bestod av klasskamrater jag ännu inte kände och jag hade inte talat med någon av dem om min tro tidigare. Under talets gång fick jag för mig att gruppen stirrade skeptiskt på mig och var upprörda över mitt val av ämne. Men när de efteråt gav mig feedback visade det sig att så inte alls var fallet. Många menade att jag hade låtit alltför ursäktande och att jag borde förmedlat mina för-argument med ännu större säkerhet. Någon sa också att jag felaktigt antagit att de alla tänkte likadant och att det var synd, för det kunde jag ju inte veta.

    Mina klasskompisars feedback var väldigt nyttig för mig. Jag insåg att jag ofta antar att de som själva inte är kristna är skeptiska mot min tro och helst inte vill höra om den. I detta fallet hade jag större fördomar mot mina icke-kristna klasskompisar än vad de hade mot mig. Och hur kunde jag ens veta att de inte var kristna? De visade sig att de i själva verket var både öppna och intresserade och en av dem menade att hon hade en tro. Och även om de skulle vara skeptiska så är det väl inte meningen att jag ska ursäkta mig för min tro? Tänk om vi fler kristna istället för att inta en ursäktande eller i bättre fall försvarande ställning skulle börja försöka övertyga andra på ett naturligt och öppet sätt? Då tror jag att vi skulle få långt fler intresserade gensvar än vi tror.

    Peace!

     

    Att hoppa ur startblocken

    I skrivande stund är det sista dagen på sommarens månader. En sommar som inneburit vila på många plan men ändå en sommar som varit fullt av så mycket. Som anställd i kyrkan får vi ta ledigt från våra sysslor men ingen av oss tar ledigt ifrån att vara ett Guds barn och Jesu lärjunge. Jag ser med tacksamhet tillbaka på en sommar där jag fått möta så många som förmedlat Jesus till mig på olika sätt och min önskan och bön är att även jag fått återspegla Herren för människor jag mött.

    Nåväl.. nu nalkas hösten, även om man kan hoppas på en brittsommar med sol och värme i september, som är en period på året då mycket drar igång. Vi har fått inleda terminen i kyrkan med ett fantastiskt 100-års kalas. Många hundra människor njöt en lördag av härliga aktiviteter, god gemenskap och feststämning på gräsmattan vid kyrkan. På den stora scenen i trädgården fick vi del av sång och musik och mycket annat. Många var det som hjälpte till att göra den dagen till en stor fest och för en del kändes det säkert som att man hoppade ur startblocken. Nu har vi ett gemensamt lopp att löpa under året då vi hjälps åt att vara en levande kyrka. Ett lopp där vi får inbjuda fler att slå följe. Ett lopp där vi hjälps åt att dra då vi uppmuntrar och sporrar varandra. Ett lopp där Herren ”går” före och vi följer i hans spår. (Ja, det stämmer… jag såg en hel del på friidrotts-VM under ledigheten.)

     

    Gud välsigne dig / Magnus Lennartsson präst i EFS-kyrkan.

     

     

    Sommarbloggare

    Hej!

    För tillfället är det ganska dött här på bloggen, då pastorerna har semester och många av oss anstränger oss för att ta det lugnt… (Själv har jag börjat med Sudoko, vilket mina ungdomsbarn tycker är ytterst mossigt!) Jag tänkte dock att det kanske finns några därute som skulle vilja vara sommarbloggare. Kanske har du läst en bra bok, varit på en upplyftande konferens eller ”bara” tänkt en klok tanke som du skulle kunna dela med dig av? Tveka då inte utan skriv ner dina tankar och maila mig på annika.lilja@efs-kyrkan.info, så publicerar jag här. Det räcker med några rader!

    Själv hade jag tänkt bidra med ett litet citat jag läste i en låda på konstmuseet Louisiana. Där finns en utställning av en serbisk konstnär som heter Marina Abramovic som är ganska stark och rekommenderas om man är trött på mys och feelgood-filmer. I alla fall lyder citatet så här:

    ”We want more and more of less and less. Vi vill ha mer och mer av mindre och mindre.”

    Det kan man fundera ett tag på. Vad är det egentligen vi söker? Har det något bestående värde eller är det i många fall bara luft? Eller betyder det tvärtom att vi önskar mer och mer av det lilla? Vilket kanske kan vara bra… eller inte?

    Filosofiska hälsningar med hopp om fler som delar med sig

     

    Annika Lilja – Bloggreporter, sommarledig lärare, husmor och numera även sudokonörd… Vem är du?

     

    Villighetens skor

    Vilken helg det har varit 😊: Långhelg (kändes som om det var tre lördagar på rad…) där vi fått minnas Kristi Himmelsfärd, strålande sol och ljumma vindar, avklarade årets första dopp, ryckte upp lite ogräs, hämtade hem en nöjd men trött son från x-spel, läste ut en bok, hälsade på hos scouterna, firade mors dag och sist men inte minst hade vi en fantastiskt fin och välsignad Familjegudstjänst i vår kyrka.

    Nu är det måndag igen. En ny vecka ligger framför och jag sitter och funderar på hur den kommer att bli? I nuläget så vet jag inte så mycket om den, men vet med säkerhet att jag även denna vecka får söka och återspegla Guds hjärta. Vilken spännande och ibland lite klurig utmaning! Tur att Gud har lovat att vara med mig och gå vid min sida – alla dagar.

    När jag hälsade på hos scouterna i lördags så hade Björn en andakt om Guds rustning (Ef 6:10-20). Jag har hört den bibeltexten många gånger förr, men denna gång fastnade jag för ”villighetens skor”. Wow, vilka härliga skor – dem vill jag ta på mig!

    På Familjegudstjänsten igår så slog det mig igen: Tänk så många som hade tagit på sig villighetens skor den morgonen. Både de som medverkade med olika uppgifter och de som kom och delade gemenskapen i kyrkan denna dag. Underbart!

    Vilka skor har du på dig idag? Jag tänkte satsa på villighetens skor och hoppas att du vill gå tillsammans med mig och tillsammans med Gud!

     

    Önskar er alla en fin vecka!
    Många soliga kramar från Helena Bonde, ansvarig för barnverksamheten i EFS-kyrkan i Ängelholm